Jag är singel sen ca ett halvår. Har haft två längre förhållanden, ett på 4 år och ett på 1,5 år. Jag är nu 27 år och har velat ha barn i ungefär fem år. Under båda de längre förhållandena har vi pratat om barn och planerat för det längre fram. Nu är jag alltså singel och har nog en stor kris. Jag vill så fruktansvärt gärna ha barn och det känns som tider rinner ut snart. Jag har en sjukdom som ev kan göra det svårare att bli gravid så jag vet att det kanske inte kommer vara så lätt för mig att bli gravid så fort jag försöker. Tänk om man ska försöka själv i ca ett år och sen utredningar och sen ivf eller nått, ja då springer åren iväg fort och alla vet ju att fertiliteten avtar för varje år som går. Min största oro i livet är att jag inte ska kunna få barn, jag vill ju så gärna ha det. Jag älskar barn och har alltid drömt om dagen då jag får barn och sagt att jag vill nog ha 3-4 barn. För mig skulle nog livet kännas lite meningslöst om jag inte fick barn. Det skulle vara en fruktansvärd sorg. I tidningar talas det ofta om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn och om hur mycket fertiliteten avtar för varje år som går. Min fertilitet är väl typ redan halverad. Men jag vill inget hellre än försöka skaffa barn NU. Men det går ju inte när jag är singel. Under förhållandet som varade 4 år så ville jag skaffa barn men min sambo var inte riktigt redo och ville vänta lite, så det blev inga barn.

Jag har två goda vänner som bor i närheten och den ena har ett barn på 1,5 år och den andra är gravid. Jag har även flera bekanta och två kusiner som är gravida eller nyss fått barn. Jag kan bli så otroligt avundsjuk på det de har. Jag vill också ha det livet, jag vill också ha en egen familj. Kommer jag nånsin få det? Jag vill inte vara ensam, jag vill träffa någon och bilda familj. Kommer jag alltid vara ensam och utanför? Att bilda en egen familj är ju egentligen det enda viktiga i livet. Allt annat är mest materiella ting och inte så viktigt egentligen. Hög lön, resa mycket, vräkig bil osv är ju inte ett dugg viktigt, speciellt inte om man är helt ensam. Allt jag vill ha är en familj och ett litet hus på landet. Jag skiter i om jag tjänar massor av pengar och sånt. Kommer jag nånsin få min dröm? Eller kommer jag alltid vara ensam? Barn är ju ändå nånstans meningen med livet. Vad är meningen med mitt liv?

De senaste nätterna har jag drömt om barn och att jag är gravid. Underbara drömmar, men när jag vaknar och inser att jag bara drömt allt så vill jag bara gråta. Känner mig så ensam för tillfället och mina drömmar om barn och familj känns fruktansvärt långt bort. Kommer det nånsin hända för mig? Snart kommer jag vara för gammal, snart är det försent. Först ska jag träffa någon, sen ska man dejta ett tag, sen flytta ihop och bo ihop ett tag, och sen kanske fundera på barn, det är ju liksom fler år bort. Och det är från jag träffar någon, vilket känns helt hopplöst. Sen kanske man inte kan bli gravid och så ska det utredas och allt sånt och då är jag säkert typ 40 och då är det inte mycket kvar av fertiliteten så då kanske inte ivf funkar.

Jag vill inte vara ensam, alltid känna mig utanför på alla dessa parmiddagar, aldrig ha nån att göra saker med, gå på bio med, åka på en resa med osv. Och jag kommer bara bli mer och mer ensam, båda mina vänner som bor i närheten kommer ha fullt upp med sina familjer och barn framöver så jag kommer knappt ha några vänner att umgås med heller. Jag flyttade tillbaka hit hem för två år sen efter en mycket tuff separation för att jag behövde vänner och familj runt mig. Men nu vet jag inte längre varför jag bor här. Visst jag har min familj här, men det räcker ju liksom inte. Mina underbara vänner bildar familj nu och har inte så mycket tid över så jag är mest ensam. Vad är då poängen med att bo kvar här? Kanske borde jag flytta? Men vart? Jag har inte så många vänner nån annanstans heller. Mina vänner är utspridda över landet och utomlands, och ärligt talat har jag väl inte så många vänner heller, 4 nära vänner och sen är det mest ganska ytliga bekanta som man träffar på fester och middagar men som jag inte kan anförtro mig åt eller verkligen prata med.

Känner mig så fruktansvärt ensam och nere för tillfället. Vill inte att det ska vara så här. Vill inte vara så ensam. Jag vill också ha en man och en familj. Jag vill också få barn. Kommer jag nånsin få uppleva det?

Känner mig så fruktansvärt ensam. Är jätte nere för tillfället. Sitter bara här ensam dag ut och dag in och sommaren bara springer förbi. Känns helt meningslöst. Jag har endast fått jobb tre veckor i sommar så jag går mest bara hemma och gör inte så mycket om dagarna, inget meningsfullt i alla fall och det gör ju knappast saken bättre, hade jag jobb hade jag ju i alla fall kommit iväg om dagarna och träffat folk.

Jag har egentligen bara två vänner som bor i närheten och de är båda väldigt upptagna med sitt och har inte tid att ses och knappt tid att ringas ens. Den ena vännen ett barn på 1,5 år så självklart tar barnet och sambon tid, plus att hon fått jobb under sommaren och så ska de flytta snart, så jag förstår ju att hon inte har så mycket tid, självklart. Den andra vännen är gravid och ska få barn mot slutet av året och orkar inte träffas så mycket, hon är slut efter jobbet osv. Det förstår jag naturligtvis också. Jag menar inte alls att det är mina två vänners fel på något sätt. Men jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det kan gå en vecka eller så utan att jag pratar med nån annan än mina föräldrar, om jag inte hade dem skulle jag inte träffa nån människa alls. Jag skulle verkligen behöva komma ut och hitta på något kul för att försöka bli lite glad och kanske må lite bättre. Jag vet att jag bara blir mer och mer deppig av att sitta hemma ensam dag ut och dag in. Men vad ska jag göra? Jag har ingen att hitta på nått kul tillsammans med. Göra nått själv blir ju bara ännu deppigare, t ex gå på bio ensam och se alla andra som går tillsammans med nån. Jag kan inte ens prata med mina vänner om hur dåligt jag mår just nu och hur ensam jag känner mig... Det skulle ju bara bli fel och de skulle nog uppfatta det som kritik mot dem. Jag menar inte så, Jag förstår att de har fullt upp med sitt och sina familjer osv. Jag skulle behöva fler vänner här i närheten, vänner som kanske är ensamma som jag... Men hur sjutton skaffar man sig nya vänner? Jag vill inte känna mig så här fruktansvärt ensam, men vad ska jag göra? Jag vill inte sitta här och må dåligt och gråta, men hur ska jag kunna ta mig ur det? Jag vet att jag behöver komma ut och göra saker men hur ska det gå till ensam? Livet känns jävligt meningslöst för tillfället, är det så här det ska vara? Bara sitta ensam jämt. Vad är då poängen?

Om jag nu ska utforska detta. Dessa tankar och känslor som virvlar runt. hur ska jag då göra? Hur ska det gå till? Hur tar jag upp en kontakt som jag skärde av för nästan två år sen? Hur tar jag kontakt och får det att verka vettigt och avslappnat? Det är ju som upplagt för att bli stelt och konstigt. Vilket det säkert blir först men förhoppningen är ju att det ska lägga sig fort. Om jag nu vågar göra det. På vilket sätt ska jag kontakta? Försöka stöta ihop med honom på något sätt? Få vår gemensamma vän att se till att han kommer förbi när jag är där? Det skulle vara ett bra sätt kanske. Men då måste jag blanda in henne och på ett sätt skulle det vara skönt om det gick att göra detta utan att någon visste. Inga jobbiga frågor eller press från andra. Jag skulle bara vilja på något sätt få kontakt igen och träffa honom kanske för att kunna reda ut alla dessa tankar och känslor. Är det på riktigt eller är det bara hjärnspöken? Om det sen skulle visa sig vara på riktigt får jag väl ta ställning till det då och se vart han verkar stå. Ska jag skicka ett sms eller via msn? Men vad ska jag skriva? Bara typ säga hej och fråga hur det är? Kommer verka hur konstigt som helst, fast å andra sidan gör nog alla alternativ det. Han väntar sig nog knappast att jag ska ta kontakt. Jag har ingen aning vart han står. Han kanske inte alls är intresserad ens av att ha kontakt. Fast jag har ju hört att han aldrig sagt ett ont ord om mig, trots allt som hände. Att han sagt att det vi hade var så himla bra, så mycket bättre än något annat förhållande, innan jag blev sjuk och att han är ledsen att han inte insåg riktigt hur dåligt jag mådde då. tydligen har han mig kvar på sin msn också, trots att det gått två år och han har hunnit ha ett annat förhållande.

Den stora frågan är om jag ska utforska detta? Vågar jag? Och om jag ska göra det, hur ska jag då göra? Känns som två möjliga alternativ. Antingen få min vän att bjuda hem oss samtidigt eller så själv kontakta honom via sms eller msn. Frågan vad som är bäst?

En annan fråga är om det verkligen är någon jag ska ge mig in i just nu. Jag har galet mycket att göra på min utbildning just nu. Egentligen har jag inte riktigt tid för detta just nu. Det tar tid och energi och uppfyller mina tankar hela tiden. Om jag tar kontakt kanske det tar ännu mera, speciellt om det inte går bra och jag blir ledsen. Kanske borde jag inte göra något, låta det vara. Men å andra sidan så tar det redan massor av tid och uppfyller mina tankar så att jag har svårt att sova. Sitter här och skriver ner mina tankar ända tills alldeles för sent om kvällarna/nätterna och sen kan jag ändå inte somna för att jag har så mycket tankar. Kanske är det lika bra att jag försöker utforska detta direkt så jag kan få lite rätsida på det och sen får jag ta det som det blir och försöka hantera det oavsett hur det blir. Detta stör ju mina studier redan så det kanske inte kan bli så mycket värre? Jag måste i alla fall ta ett beslut om jag ska ta kontakt eller låta det vara. Så hur ska jag göra? 

Själsfrände finns det? Tror ni på sånt? Jag skulle vilja tro på det, i alla fall ibland. Jag är en sucker för romantik.

 Här kommer ett exempel, säg mig sen om det låter som en själsfrände?

Vi blev "ihop fixade" av en gemensam vän. Hon övertygade oss båda om att vi skulle passa perfekt ihop. Hon fick honom att smsa mig och sen ringa. Första gången han ringde mig, efter endast ett par sms och vi hade aldrig setts, så pratade vi ca 2 timmar. Det var så otroligt lätt att bara prata, det var som om vi alltid känt varandra. Och jag är ingen utåtriktad person som kan bara prata massor med okända och det är inte han heller. Vi liksom bara kunde prata hur mycket som helst och om precis allt. Vi pratade i telefon flera timmar varje dag sen. Och det är ingen överdrift. Vi pratade halva nätterna. Sen åkte jag till hans stad och vi träffades för första gången och åt middag på en restaurang. Jätte pirrigt att ses men det gick bra. Vi kunde prata i verkligheten också :) Det visade sig att vi var väldigt lika. Vi tyckte lika om det mesta. Vi ville göra samma saker i livet. Samma framtidsdrömmar. Stor villa på landet, gärna lite herrgårdsinspirerad. Barn och vovve. Drömde om samma resor. Hade samma värderingar. Samma syn på barnuppfostran. Samma intresse för hus och inredning. Med mera, med mera...

Så hur låter det? Som själsfränder? Kanske. Det närmaste jag nånsin upplevt i alla fall. Det kan inte hända så ofta att man passar så bra ihop och att man direkt kan prata om precis allt i flera timmar. Och flera timmar i telefon varje dag i hur många dagar, veckor, månader som helst. Vi var tillsammans i 4 år och hade alltid nått att prata om. Det distansförhållandet jag haft efteråt var typ motsatsen (och en stor anledning till att det tog slut), trots att vi inte pratade i telefon mer än ca varannan dag (och bodde 40 mil isär) hade vi inte så mycket att prata om och även när vi äntligen sågs ca varannan eller var tredje helg så hade vi inte heller så mycket att prata om. Och denna kille var betydligt mer social och utåtriktad som person.

Finns det par som hittat tillbaka till varandra efter en ordentlig kris och jobbiga händelser och kanske svek? Par som helt brutit kontakten och sen hittat tillbaka igen och fått det att fungera? Och som sen lever lyckliga tillsammans? Existerar det? Jag skulle behöva veta att det finns. Att det händer. Eller är det bara en fantasi?

Ju mer tiden går desto mer ser jag min del i det som hände. Jag hade kunnat hantera saker lite annorlunda och så kanske det inte hade behövt bli så illa som det blev. Han gjorde fel, han betedde sig illa. Han var feg och tog en enkel väg. Men jag blåste upp allt till något enormt, jag kunde inte hantera det alls, mycket beroende på att jag var sjuk och inte mådde bra, vilket han visste. Sen var han mitt stora stöd, den ende som visste allt om hur illa det var med mig. Ingen annan visste, jag hade valt att inte berätta för någon annan. Jag hade tappat den täta kontakten med alla vänner. När han då gjorde som han gjorde blev jag helt ensam och hade inte någon. Inget stöd och ingen att prata med. Men det var ju mycket mitt fel. Jag borde ha berättat för familj och vänner. Man behöver vänner runt omkring. Jag har lärt mig det nu. Den läxan kan jag. Man måste prata med vänner och/eller familj, man kan inte isolera sig och man kan inte bara ha en person för om den sviker är man helt ensam. Vänner betyder massor. Bara att få träffas en stund och prata lite allmänt kan verkligen lyfta dagen.

Man lär så länge man lever och jag har verkligen lärt mig massor de senaste åren. Jag har lärt känna mig själv på ett nytt sätt. Jag har gjort massor av insikter. Jag har sett andra sidor hos vänner. Jag är inte så naiv längre. Jag vet mer och mer om vad jag vill. Jag har klarat mig igenom en stor livskris och en enormt jobbig period i mitt liv. Jag vet att jag har en styrka.

Ändå funderar jag på honom. Överväger att utforska dessa tankar som plötsligt dykt upp. Varför? Vågar jag göra det? Är det smart? Jag vet inte, men jag kanske måste för att få dessa tankar att försvinna...

Massor av tankar snurrar i huvudet. Försöker vara rationell och mota bort dem och tänka att det är ingen bra idé. Verkligen ingen bra idé. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag hade ju gått vidare trodde jag. Som jag jobbat på att läka och bli hel igen. Hur kan jag då tillåta mig själv att börja tänka på detta igen? Jag hade ju gått vidare och raderat det som hänt och människorna så gott det gick. Men nu då? Jag försöker intala mig själv, resonera med mig själv att detta är dumt, sluta tänk dessa tankar, lägg ner! Men det går inte. Och vad betyder det? Att jag börjar förlora förståndet? Eller att dessa tankar faktiskt betyder nått? Jag vet inte. Jag vet att jag kan tänka för mycket på saker och att tankarna kan skena iväg ibland. Men jag vet också att jag utvecklat min intuition mer och mer och kan ha en rätt bra känsla för saker ibland. Men vilket är det i detta fall? Jag vet inte riktigt. Vet bara att jag inte kan släppa detta. Jobbigt. Vad händer om jag börjar utforska dessa tankar lite mer i verkligheten? Tänk om det går åt h-t. Klara jag det utan att gå sönder igen? Vågar jag ens riskera det genom att utforska? Men om man inte vågar så vinner man inget heller. Svårt läge. Fast om jag inte utforskar lite grann för att reda ut mina tankar och känslor så kanske jag kommer ångra det för alltid. Och alltid undra om. Vad som kunde varit om jag vågat. Det sägs ju att man bara ångrar det man inte gjort. Jag kanske måste våga utforska detta lite grann för att kunna släppa det. Annars kanske jag alltid kommer ha denna tanke i bakhuvudet och aldrig riktigt komma vidare. Eller jag vet inte. Låter detta helt knäppt? Troligen. Jag vet att det låter helt galet.

Alla dessa tankar om honom är på väg att ta alldeles för mycket tid och energi. Jag måste få någon rätsida på detta. Men vad ska jag göra? Ska jag ventilera detta med någon vän? Eller ska jag avvakta tills jag kan åka och hälsa på vår gemensamma vän som bor på hans ort och se om hon ev kan bjuda in honom på middag när jag är där eller nått så jag får träffa honom utan att det är något uppenbart över det hela och där det inte är bara han och jag som ses utan med andra människor? Eller ska jag på något sätt kontakta honom själv? Hur skulle jag göra det i så fall? Ringa upp? Använda msn? Smsa? Risk för att det skulle bli väldigt konstigt eftersom jag valde att avskära all kontakt med honom efter allt som hände och inte har haft någon kontakt med honom på snart 2 år. Detta alternativ skulle jag kunna sätta i verket fort och på så sätt kanske reda ut mina tankar fort. Det vore skönt. Men vad ska jag säga och varför ska jag ta kontakt, alltså vad ska jag låtsas ha för skäl? Och tänk om det bara är tokiga tankar och att jag snabbt känner att detta var ju helt fel och så ångrar jag mig att jag tog kontakt, hur ska jag då reda ut det? Att på något sätt träffas hos vår gemensamma vän skulle ju vara betydligt mer ofarligt. Jag skulle kunna känna av hur det känns att träffa honom utan att det behöver betyda något och utan att han egentligen behöver veta om att jag velat ta kontakt. Men då måste jag åtminstone delvis involvera min vän i detta för att få henne att bjuda dit honom samtidigt. Alltså måste jag på något sätt berätta åtminstone en del av mina tankar för henne kanske. Egentligen skulle jag vilja reda ut detta utan att blanda in någon annan. Om detta bara är konstiga helt orationella tankar som spelar mig ett spratt så skulle ingen annan behöva veta det. Och om mina tankar är riktiga på något sätt så kanske det vore skönt att kunna utforska dem själv utan att andra vet om det och är frågande till det.

Ja hur sjutton ska jag göra? Jag skulle verkligen behöva lite råd.

Än så länge har jag hållit alla mina tankar om exet för mig själv. Jag har inte pratat med någon om dem. Frågan är om jag ska göra det eller om jag ska vänta och se om jag kan få lite mer rätsida på mina tankar själv.

Jag inser ju att dessa tankar kommer låta helt tokiga. Jag vet ju inte själv riktigt hur jag ska tolka dem. Om det verkligen är på riktigt att jag kanske vill ha honom tillbaka eller om tankarna är någon reaktion på att jag t ex är rädd att förbli ensam eller nått. Skulle kanske vara skönt på ett sätt att prata med någon vän om det och kanske få hjälp att bena ut detta lite grann, men samtidigt så vet jag inte om jag verkligen kan förklara det på ett bra sätt, det kanske bara skulle låta konstigt. Vet inte hur jag ska göra eller vem av mina vänner jag i så fall skulle välja att prata med. Någon som är en gemensam vän till oss eller en vän som bara är min? Vet inte vilket som är bäst.

Jag har verkligen försökt analyser mig själv och komma fram till om det finns någon orsak till att dessa tankar dykt upp just nu och varför. Jag har ju haft ett annat förhållande (distansförhållande) efter exet, under ca ett år, och det tog slut för en tid sen. Då ställde jag in mig på att vara ensam och fokusera på mina studier och mina hundar. Jag tänkte (lite negativt) att det kommer bli skit svårt att träffa någon ny men att det kanske inte gör nått, inte på ett tag i alla fall. Jag kan plugga klart, få ett bra jobb och klara mig själv. Min dröm om att bo i hus på landet kan jag fixa själv, jag behöver inte en man till det, bara jag får ett bra jobb och tjänar pengar kan jag nog ha råd med ett litet hus själv kanske. Sen är ju problemet att jag längtar så mycket efter barn. Men även där tänkte jag att i värsta fall kanske jag kan fixa det på egen hand också så småningom, t ex insemination i Danmark eller nått eller adoptera. Jag hade verkligen inte tänkt leta efter någon ny utan klara mig själv, fokusera på mig själv. Denna övertgelse har i och för sig gungat lite sen jag fick veta att två personer i min närmaste omgivning är gravida. Det får mig att längta ännu mera efter barn vilket jag ju så klart vill skaffa tillsammans med någon hellre än ensam, det är ju enklast så också. Jag har ju toklängtat efter barn i ca 5 år och har lite panik för att åren går och jag blir äldre och att fertiliteten minskar för vart år som går osv. Min största skräck är att jag inte ska kunna få barn. Men samtidigt så vill jag absolut inte skaffa barn direkt med vem som helst. Jag drömmer ju ändå om Mannen i mitt liv och bröllop och barn och leva lyckliga resten av livet tillsammans. Jag vill ju ha hela paketet. Jag vill definitivt inte kasta mig in i att få barn direkt, jag vill veta att förhållandet är stabilt och att det funkar och att det känns rätt.

Hur som helst så är frågan om det är denna bebislängtan som fått honom att dyka upp i mina tankar? Fast det känns ändå inte riktigt som att det verkligen skulle bero på det. Det är ändå lite långsökt att jag skulle tänka på honom som jag kännt mig så sviken av och som jag gråtit så många tårar över och varit förbannad på.

En av mina terorier är att jag kanske aldrig kommit över honom, fast jag trodde det. Kanske en del av mig alltid älskat honom fast jag inte varit medveten om det. Kanske har det kommit fram nu när jag blev singel för en liten tid sen, sedan mitt andra förhållande tagit slut. Jag vet inte om det kan vara så, men det är ju en möjlig teori.